Vad är en bra första mening?
Det är ingen hemlighet att den inledande meningen i en bok är tänkt att sätta tonen, väcka nyfikenhet och få dig att läsa vidare. De flesta författare lägger stor vikt vid just den första meningen, även om andra nog kommer påstå att den inte är så betydelsefull. Läsare är generösa (eller snåla). När de väl har köpt en bok, slutar de inte läsa bara för att första meningen är kass.
En redaktör kan tänka annorlunda.
Frågan är när den första mening är dålig och när den är en hit.
Syftet med den första meningen
Litteraturprofessor Lars Burman har sagt så här: ”Första meningen ska skapa nyfikenhet, fånga intresset, och bygga upp en tilltro i förhållandet mellan läsare och författare.”
Eller för att utveckla resonemanget lite, så ska första meningen helst fylla något eller några av dessa syften:
- Göra läsaren nyfiken
- Introducera spänning
- Presentera en konflikt
- Introducera igenkänning eller intimitet
- Skapa chock eller ängslan
Olika sätt att inleda en roman
I tidskriften Skriva har Jacob M Appel en gång listat sju olika sätt att inleda en roman. Den första meningen kan eller ska:
- Slå fast en evig grundprincip (se Anna Karenina nedan)
- Slå fast ett enkelt faktum
- Slå fast ett enkelt faktum spetsat med en särskild betydelse
- Slå fast fakta som hör ihop
- Introducera en röst
- Etablera en stämning
Den sjunde möjligheten är att helt enkelt tala om att du står i begrepp att berätta en historia, likt sagorna som börjar: Det var en gång.
Hur börjar kända författare sina böcker?
Lars Kepler
Kepler (Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril) är kanske de mest framgångsrika svenska spänningsförfattarna just nu. Hur inleder paret sina böcker?
- SOM ELD, PRECIS SOM ELD.
(Hypnotisören)
- DET ÄR STILTJE när den stora fritidsbåten hittas drivande i den ljusa natten på Jungfrufjärden i Stockholms södra skärgård.
(Paganinikontraktet)
- ETT MEDIUM ÄR en person som utger sig för att ha en paranormal begåvning, en förmåga att avläsa samband utanför den accepterade vetenskapens räckvidd.
(Eldvittnet)
- GENOM KLASSRUMMETS SMUTSIGA fönster ser Eleonor hur den hårda vinden för med sig stoft längs vägen och tvingar träd och buskar att böja sig.
(Spegelmannen)
Exemplen visar att Kepler varierar sina inledningar. Här finns inledningar med fakta som slagits ihop (Eldvittnet) och inledningar där stämningen är i fokus (Paganinikontraktet och Spegelmannen). Ändå är kanske rösten som hörs i inledningen till Hypnotisören den som jag upplever som effektivast. Den är så kort att man redan hunnit till mening nummer två utan att stanna … man har lockats att fortsätta. Man vill veta vad det är som är som eld. Det är också en röst som introduceras.
De andra tre? Det finns en krasshet i hur de inleds. Det är varken rappt eller intressant, det är klassiska inledningar som försöker sätta stämningen eller beskriva miljön. Inledningen till Eldvittnet är den jag har svårast för.
Jämför gärna med Stefan Ahnhems första meningar nedan.
Stefan Anhem
Tre av Stefan Ahnhems senaste kriminalhistorier börjar så här (jag har bortsett från prologerna):
- Kriminalchef Astrid Tuvesson ångrade sig så fort hon lämnat huset och låst dörren.
(Arton grader minus)
- Till en början anade Molly Wessman inte mer än den svaga melodislingan.
(Motiv X)
- Låsmekanismen i porten längst ner i det röda trevåningshuset mittemot tågstationen i Klippan hade förmodligen inte smörjts in en enda gång under de senaste tjugo åren.
(X sätt att dö)
Stefan Ahnhem använder konsekvent ett enkelt faktum spetsat med en särskild betydelse, en betydelse som vi ännu inte vet något om. Han fångar effektivt läsaren i de här tre exemplen. Varför ångrade Astrid Tuvesson sig? Vad hände efter att Molly Wessman bara anat melodislingan? Vad har det för betydelse att låsmekanismen inte smörjts in en enda gång under de senaste tjugo åren?
Fler första meningar från kända författare
Oavsett om man tycker att den första mening är superviktig eller inte, så hänger myten kvar. Meningen anger tonen i en bok, den ger en fingervisning om vad som komma ska.
Jag gillar till exempel inledning till Jack (Ulf Lundell) där han i en enda mening presenterar var han befinner sig, några av huvudpersonerna och vad de har för sig. Den här fullproppad med information om vad som komma ska. Inget tjafs om väder eller stämningar.
- Det var på den tiden då jag bodde i en park efter att ha bott hos en brud som tog tripper och misstänkte mina och Barts telefonsamtal om Hemingways noveller vara förtäckt skitsnack om hennes karlaffärer.
(Jack, Ulf Lundell)
Rober Ludlum har en ovanlig inledning på sin bok Träffpunkt Genève (The Holcroft Covenant), den inleds med ett tågutrop på en tågstation på ett främmande språk (franska), ett språk huvudpersonen inte behärskar. Genialiskt eller inte? Första meningen är hur som helst svår att kategorisera enligt Appels teori.
Här följer fler exempel på hur andra kända författare börjat sina böcker. Läs och lär:
- Lydia brukade bada ensam.
(Den allvarsamma leken, Hjalmar Söderberg)
- Äntligen stod prästen i predikstolen.
(Gösta Berlings saga, Selma Lagerlöf)
- ALLT DETTA har hänt, mer eller mindre
(Slakthus 5, Kurt Vonnegut)
- DET var ett nöje att bränna.
(Fahrenheit 451, Ray Bradbury)
- Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis.
(Anna Karenina, Leo Tolstoj)
- Behind every man now alive stand thirty ghosts, for that is the ratio by which the dead outnumber the living.
(2001: A Space Odyssey, Arthur C. Clarke)
Börja med en dialog?
Är det okej att börja med en anföring, dvs en dialog?
De flesta författare och redaktörer skulle nog svara … nja …
En anledning är att det ofta finns bättre sätt att börja. En anföring säger kanske inget om vem som talar eller i vilket sammanhang, därför kan den ha svårt att väcka nyfikenhet eller intresse.
Det betyder inte att en författare inte ska börja med en anföring, det gäller bara att det som sägs är tillräckligt intressant, säger något om karaktären eller sätter det i ett sammanhang. Själv tycker jag att det kan vara effektivt när en röst introduceras (se Kepler ovan).
En variant är att inleda med en aktiv tanke, dvs första meningen ger en inblick i vad en person tänker.
Jag är till exempel också väldigt förtjust i Anna Karolinas inledning i Stöld av babian:
- FUCK, FUCK, FUCK!
Numera pratar och tänker kanske var och varannan människa på det viset, men för mig säger de tre orden ändå något om den karaktär jag kommer att möta (första intrycket, ni vet). De ger också en antydan om att något håller på att skita sig fullständigt, katastrofen är nära.
Där är åtminstone mitt intresse väckt.
Läs vidare
Frågesport om svensk litteratur
