Frågan om förtal i böcker aktualiserades då och då, särskilt i gruppen Författare på Facebook som jag följer (ibland).
Senast var det en blivande författare med debutdrömmar som undrade om dennes berättelse kunde leda till en anmälan om förtal.
”Jag håller på att skriva en självbiografisk bok … Jag nämner inte namn som kan vara känsliga och har gjort fiktiva namn på en del. Ändå undrar jag om något kan bli juridiskt fel när jag skriver om känslig information … Jag vill gärna låta advokat läsa innan jag lägger ut den för testläsare …”
”Författaren med debutdrömmar” specificerar inte vad den känsliga informationen består av. Mer än att en karaktär drabbas av psykisk sjukdom och får psykiatrisk vård.
I ett svar fick den aspirerande författaren veta att det finns många exempel på böcker som fällts för förtal. Som exempel nämndes Cissi Wallins bok, som publicerades för några år sedan.
Ett påstående som är helt fel.
Justitiekanslern (JK) Marie Heidenborg väckte talan mot Cissi Wallin rörande det litterära verket Allt som var mitt. Talan gällde tryck- och yttrandefrihetsbrottet grovt förtal eftersom boken pekade ut käranden som våldtäktsman och därmed en brottsling. Det var ett mål som JK förlorade. Cissi Wallins bok fälldes aldrig för förtal.
Däremot hade Cissi Wallin tidigare blivit fälld för inlägg på sociala medier, där hon skrev att hon blivit drogad och våldtagen. Hon namngav samtidigt förövaren.
Den som svarade ”Författaren med debutdrömmar” hade helt enkelt blandat ihop saker och ting, vilket har varit vanligt i efterdyningarna av Metoo.
Att Cissi Wallin blev fälld för yttranden på sociala medier hänger ihop med att dessa inte är skyddade av de grundlagar som styr yttrandefriheten och tryckfriheten.
Man måste alltså skilja på ett tryckfrihetsmål och övriga brottmål.
Om detta är rimligt eller inte lämnar jag därhän och fokuserar på det som författare är mer intresserade av – nämligen förtal i romaner.
Och nej, det finns inte många exempel på sådana domar. Tvärtom.
Förtal – Allmän innebörd
Förtal i lagens mening innebär att du utpekar en person som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt. Eller att du annars lämnar en uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning.
Det är värt att notera de tre nyckelorden: brottslig, klandervärd och missaktning.
Alla tre behöver inte vara uppfyllda. Det räcker till exempel att utsätta någon ”för andras missaktning”.
Dessutom måste det röra sig om en person, och personen måste gå att identifiera av andra. Det räcker att en annan person kan identifiera den utpekade, även om graden av spridning spelar roll vid bedömningen av eventuell skada.
Lagen omfattar ”förtal” av företag eller liknande.
Det spelar ingen roll om det du skriver är sant (vilket är en vanlig missuppfattning). Det räcker att du sprider information som är ägnad att skada den utpekade personens anseende.
Till skillnad från många andra brott krävs det inte heller att du haft ett uppsåt att skada.
Att uppgiften varit ägnad att utsätta någon för andras missaktning innebär inte heller ett absolut krav på att uppgiften faktiskt har medfört missaktning. Den utpekade behöver alltså inte ha lidit en direkt skada till följd av uppgifterna. Hen behöver alltså inte bevisa en eventuell skada.
Vem ställs till svars?
Det är författaren till ett litterärt verk som är ansvarig vid ett tryckfrihetsbrott. Och det är författaren som ställs till svars – inte ett förlag.
Här finns en viktig skillnad jämfört med press, radio och TV. Vid förtal i dessa medier är det den ansvarige utgivaren som ställs till svars.
När det gäller bloggar och sociala medier är frågan komplicerad.
Webbplatser kan ha en ansvarig utgivare om de är en förlängning av annan media (som våra vanligaste dagstidningar). Men även andra webbplatser kan ha ett så kallat utgivningsbevis och därmed en ansvarig utgivare.
För det mesta är det dock den som skriver ett inlägg eller en kommentar på en webbplats som hålls ansvarig.
I vissa fall kan även ägaren till exempelvis en blogg som tillåter kommentarer, bli ansvarig för vad andra skriver. Särskilt om det rör sig om omfattande och systematiskt förtal i kommentarsfält.
Plattformar för sociala medier, som Facebook, håller alltid användarna ansvariga för det som skrivs.
Vad betraktas som klandervärt leverne?
Enligt förarbetena till lagen måste utpekandet innehålla någon form av brottslighet eller ett klandervärt leverne av allvarligare beskaffenhet.
Vi tar det igen: Allmänna värdeomdömen, som inte innehåller tillräckligt allvarliga uppgifter om brott eller klandervärt levnadssätt, är inte förtal.
Ett exempel:
Att beskriva sin chef eller tidigare partner som ”dum i huvudet” eller ”allmänt inkompetent” räcker alltså inte för att uppfylla kravet.
Vi fortsätter exemplet:
Men om du utöver det utpekar din chef som alkoholiserad och sätter in alkoholmissbruket i ett sammanhang med förkastligt beteende på jobbet, har du rört dig från ett värdeomdöme till en uppgift som skulle kunna betraktas som förtal.
2006 fälldes Expressen efter att i en tidningsartikel ha påstått att skådespelaren Mikael Persbrandt vårdades för sitt alkoholmissbruk. Enligt domstolen lät tidningen påskina att Persbrandt hade fastnat i ett missbruk och tappat kontrollen över sitt liv.
Undantag
Det finns undantag och situationer där uppgiftslämnandet inte betraktas som förtal:
Sanningsenlig uppgift: Om uppgiften är sann och det finns ett tydligt allmänintresse av att den sprids, kan det i vissa fall anses försvarligt att lämna uppgiften. I fallet Persbrandt fanns inte ett allmänintresse alldeles oavsett om uppgiften var sann eller inte.
Rättfärdigt intresse: Om det kan visas att spridningen av uppgiften var motiverad av ett starkt rättfärdigt intresse, kan ett ansvar också undvikas. Vikten av att sanningen framkommer kan handla om att rikta uppmärksamhet mot vad en offentlig person har gjort eftersom det kan påverka samhällsbärande funktioner.
I vissa fall kan alltså gränsdragningen mellan yttrandefrihet och förtalsbrott bli komplicerad.
Tryckfrihet
Tryckfriheten gäller endast tryckta texter, exempelvis en roman. För andra medier, såsom radio och TV, tillämpas i stället yttrandefrihetsgrundlagen.
Grundprincipen för författare är att du har rätt att publicera vad du vill utan censur. Några undantag finns, till exempel olaga våldsskildring, hets mot folkgrupp, förolämpning och just förtal.
För att tryckfrihetsbestämmelserna ska tillämpas måste skriften vara tryckt eller mångfaldigad och utgiven till allmänheten.
Tryckfrihetsbrott begås alltså i tryckta texter. I dessa ärenden är Justitiekanslern ensam åklagare och den enda som får inleda en förundersökning.
I modern tid har Justitiekanslern endast väckt tre sådana åtal, varav ett rörde Persbrandt och tidningen Expressen, och ett annat Cissi Wallin och hennes bok.
Boken som blev fälld
Vi får gå tillbaka till slutet av 1960-talet för att hitta en fällning av ett skönlitterärt verk. Då gav Bonniers förlag ut boken Märit av Ing-Marie Eriksson. Boken handlade om Märit, hennes syskon och modern Amanda. Handlingen utspelade sig i Sikås där Ing-Marie Eriksson var uppvuxen och Amanda A bodde med sina hemmavarande barn. Personskildringen och miljöskildringen gjorde det lätt för många att identifiera personerna.
Rådhusrätten vägde författarens ”konstnärliga frihet mot de utelämnades rätt att bibehålla sitt anseende bland medmänniskorna oinskränkt”. Domstolen ansåg att boken i det här fallet ”ostridigt givits sådan form” att de utpekade ”kan igenkännas av initierade personer utan att några uppenbart fiktiva drag tillkommit.”
Både Rådhusrätten och Hovrätten dömde Ing-Marie Eriksson för ärekränkning.
Man kan tycka att domstolens motivering det borde ha öppnat dörren till många liknande fällningar. Utpekanden av kända personer, mer eller mindre kamouflerade med fiktiva namn, är vanliga i svensk litteratur. Men anmälningarna är få och justitiekansler väcker sällan åtal.
Det finns alltså försvinnande lite vägledning när det gäller tryckfrihetsmål rörande litterära verk.
Preskriptionstid för litterära verk
Preskriptionstiden för ett förtalsbrott i ett litterärt verk är ett år från utgivningen (9 kap. 5§ TF).
Efter att denna tid passerat kan alltså inte Justitiekanslern väcka allmänt åtal.
Den utpekade kan dock fortfarande väcka talan själv, men senast inom två år från utgivningen vid förtal, och inom fem år vid grovt förtal.
Avvägningen
Självbiografiers primära syfte kan sägas vara att skildra en bakgrund ur författarens perspektiv. Här kan man med fog påstå att en författare ges stor litterär frihet när det gäller skönlitterära verk.
Att JK skulle ge sig på en debuterande författares självupplevda historia på grund av inslag om psykisk sjukdom eller psykiatrisk vård ter sig osannolikt.
Det betyder förstås inte att man som författare bör skriva vad som helst. Här finns andra hänsyn att ta än det rent rättsliga och risken för förtal. Om inte annat, rent medmänskliga hänsyn.
Den väsentliga frågan är nog hur nära verkligheten en självbiografi behöver ligga. Ibland kan det vara klokt att använda den fiktiva berättelsen i stället för den rena självbiografin utan att det man vill säga behöver gå förlorat.
Pågående tryckfrihetsmål 2025
2019 gav Pia Johansson gav ut boken ”För ditt eget bästa”. Boken skildrar en destruktiv relation och hon åtalades av mannen hon levt med för grovt förtal och grovt olaga integritetsintrång. Mannen var varken i boken eller i medierna benämnd med sitt riktiga namn.
Rättegången är tänkt att äga rum i juni 2025.
Bilder:
- Fru justitia av Katrin Bolovtsova (Pexels.com)
- Cissi Wallin av Dick Schager CC BY-SA 4.0
- Svea Rikes Lag – lagbok av Wolters Kluwer Creative Commons Attribution 3.0 Unported license.
- Vågskål av cottonbro studio (Pexels.com).
