Julläsning och överanvändning av adjektiv och adverb

Min barndoms jular handlade mycket om läsning. Att få krypa upp i sängen med en ny bok, typ Tvillingdeckarna, och julgodis var himmelriket. Åtminstone fram till tonåren. Då var Beatles som störst och hårda paket med böcker fick konkurrens av hårda paket som innehöll vinylskivor.

Julläsning är fortfarande en tradition. Jag har haft två böcker på min lista i år. Båda blev stora besvikelser, därför avstår jag från att nämna titlarna.

Den första är skriven av en etablerad svensk författare inom deckargenren. Hon har genomgående fått positiva recensioner ända sedan debuten för ungefär tio år sedan.

Själv undrar jag vad hennes redaktör sysslar med.

Överanvändning

Jag brukar inte reagera på överanvändning av adjektiv och adverb. Ögonen är vana vid att glida förbi dem.

Men tydligen kan det bli för många även för mig.

Den här boken vimlar av uttryck som:

  • viskade trångt
  • undrade tveksamt
  • stönade högt
  • skrockade förtjust
  • suckade lätt
  • begrundade tyst

För att citera Stephen King (Att Skriva):

Om man strösslar på med adverb skvallrar det om att man är rädd att inte uttrycka sig tillräckligt klart och tydligt.

Alla författare syndar naturligtvis och använder onödiga adverb emellanåt. Det betyder inte att man behöver gödsla en hel bok med dem.

Jag tycker faktiskt att det är en redaktörs uppgift att se till att de hålls inom vissa, helst snäva, ramar.

I annat fall kan överanvändningen bli komisk, som i den här boken.

Fast … Stephen King och jag är kanske gammalmodiga?

Regn på ett fönster

I den här boken beskrivs också regndroppar på en fönsterruta med ett flertal meningar.

Vilket naturligtvis kan vara okej om regnet är en viktig stämningsfaktor eller bär en symbolik. Eller om regnet i sig är viktigt för historien.

Men här är det nog bara författarens stolthet över att ha hittat fyndiga uttryck för att beskriva regndroppar som gör att de finns med i boken.

Beskrivningarna tillför inget av värde för historien eller boken. De är i stället en belastning som bryter berättandet.

Här skulle en redaktör också ha vässat rödpennan.

Kommentera