Vad är en kulturkanon?
En svensk kulturkanon är ett rättesnöre som definierar vilken kultur som anses bra och tillhör ett svenskt kulturarv.
Syftet är att visa på verk som är framstående och karakteristiska för svensk kultur.
Ordet (kanon) kommer ursprungligen från grekiskan och betyder måttstock. Inom kyrkan användes en sådan för skrifter som ”tillkännagavs ett högre värde än andra skrifter. Detta värdeladdade sätt att nyttja kanon lånades sedermera in till litteraturvetenskapens terminologi” (Anders Granström – Den svenska kanondebatten och biblioteksvärldens tystnad).
Vad har startat den nuvarande debatten?
I det så kallade Tidöavtalet från hösten 2022 sägs att ”en svensk kulturkanon ska tas fram”.
Ett uppdrag ges att tillsätta fristående expertkommittéer i syfte att inom skilda kulturformer ta fram förslag på svensk kulturkanon. Tillsättningen av ledamöter i expertkommittéerna ska utgå från konstnärlig kompetens i respektive fält.
Vad säger partierna?
Inför valet var de flesta riksdagspartier negativa till en svensk kulturkanon. Bara två partier var odelat positiva: KD och SD.
Ja
SD: Det är en viktig satsning för att förmedla svensk kultur och historia
KD: Kristdemokraterna vill att skolan ger alla elever samma kulturella och språkliga grund.
Nja
M: En angelägen och intressant tanke men som efter många diskussioner visat sig svår att genomföra.
Nej
L: Nej. Däremot ser vi gärna att man läser mer i skolan, gärna fler klassiker.
C: Nej, en kanon växer underifrån. Vi har också sagt nej till en litteraturkanon.
S: Grundprincipen är att politikens uppgift inte är att lägga sig i vad som är rätt och fel i Kultursverige. Då går principen om armlängds avstånd förlorad.
MP: Det är inte statens uppgift att definiera en kanon inom något kulturområde. Kulturpolitiken ska syfta till att göra kultur tillgänglig för fler, men att kulturpolitiken ska bestämma vilken kultur som har ett särskilt värde, det ställer jag mig väldigt tveksam till.
V: Nej
Kanondebatten 2006
Debatten om ett kulturellt rättesnöre är inte ny.
Inför valet 2006 föreslog riksdagsledamoten och prästen Cecilia Wikström en litteraturkanon inom skolan. Tanken var att den skulle stärka elevers läsförmåga och läsförståelse.
Wikström menade också att en litteraturkanon skulle bidra till gemenskap och integration i skolan och samhället i stort. Hon skrev bland annat att den skulle hjälpa skolan att lära ut ”svenska språket, värderingar och sociala koder” (Sydsvenska Dagbladet, 2006-07-22).
Kritiken siktade in sig på att en referenslista skulle vara exkluderande för de verk och författare som utesluts. Kritiker menade också att staten inte skulle bestämma över vad skolelever ska läsa.
Men det som kanske präglade kritiken mest var den nationalistiska grundsynen och en kanon skulle fungera som verktyg för integration.
Stefan Jonsson, författare och litteraturvetare, siktade inte bara in sig på ett illa skrivet förslag, utan ansåg att förslaget ”ekade Nordkorea, talibanerna och röda khmererna”.
Ty inför detta ska man vara glasklar. Närhelst en politisk grupp har använt kulturen för att ena sin befolkning till ett folk med ett gemensamt mål, har resultatet blivit det motsatta, intolerans, rasism, lynchningar, upplopp, död. Att en svensk riksdagsledamot ens viskar om en kulturpolitik med en sådan målsättning är skandalöst. Men sannolikt handlar det bara om bottenlös dumhet. (Stefan Jonsson i Dagens Nyheter, 2006-08-01)
Stefan Jonssons slutsats var att en litteraturkanon inte skulle fungera som ett integrationsverktyg.
Kulturkanon i Danmark
Man kan anta att Cecilia Wikström var starkt influerad av den kulturkanon som infördes i Danmark 2006. Den gavs ut som en bok avsedd att delas ut i danska skolor.
Även i Danmark fördes en liknande debatt. Försvarare hävdade att kulturkanonen var tänkt som en introduktion till det danska kulturarvet, inte som ett facit på vad som är den bästa kulturen. Kritiker framförde ungefär samma invändningar som i Sverige.
Idag är danska kulturkanonen bortglömd av de flesta och har raderats från kulturministeriets hemsida (Niels Frid-Nielsen till SVT).
Sverige 2022
I och med Tidöavtalet har debatten blossat upp igen.
Kulturminister Parisa Liljestrand (som tidigare sagt sig vara för ett värnande av ”de frihetliga, de demokratiska värdena och oberoende”) framför ungefär samma klyschor som framfördes 2006, nämligen att en kulturkanon ”kan vara en väg till att ena samhället”.
Jag tror att det är otroligt positivt att vi kan ta fram någonting som kan ge oss gemensamma referensramar. Någonting som kan hjälpa oss att bilda en uppfattning om både dåtid och samtid. Det tror jag kan vara en enande kraft. (SVT 2022-10-25)
Upprop 2022
I ett gemensamt upprop i Expressen den 9 november kritiserar författarna bland annat hur en litterär kanon kan komma att användas i tester för svenskt medborgarskap.
Författarna konstaterar att det redan finns en kanon som alla svensklärare förmedlar till sina elever och att en statligt fastställd kanon ”skulle innebära en utarmning av litterär bredd och djup”. Samtidigt verkar man förutsätta att ett införande är ett steg mot att strypa det fria ordet och ”begränsa dess utövares arbete.”
De skriver bland annat:
Övergången från demokrati till ett totalitärt statsskick sker alltid först genom att strypa det fria ordet och begränsa dess utövares arbete.
…För oss på fältet är det mer än uppenbart vad det här kommer att handla om: att förbilliga, rationalisera, skära av det icke önskvärda, att skapa ett dött beläte, ett repressivt instrument, istället för att göra jobbet!
Min reflektion
Jag är förvånad över att man hittills inte kraftigt lyfter det faktum att förslaget bär Kristdemokraters och Sverigedemokraters tydliga stämpel. Två partier som har profilerat sig som invandrarfientliga och med (ibland) rasistiska undertoner.
En kulturkanon är inte ett sätt att ena samhället eller att integrera de svenskar som har ett annat ursprung eller annan kultur. Det är ett sätt för eliten (och politiker) att tala om vad som är bra och inte bra. Att införa enfald istället för mångfald.
Det återstår naturligtvis att se vilka direktiv en utredning kommer att få och vilka slutsatser som kommer att dras. Sannolikheten att det utmynnar i en hönsfjäder är stor.
Däremot tvivlar jag inte ett ögonblick på att en kulturkanon är ännu ett tecken på en förändrad samhällssyn, där toleransen mot det som avviker, mot det som inte är svenskt, letar sig allt längre in i debatten. Politiker lär inte vika från sin exkluderande agenda på grund av ett upprop från Camilla Läckberg med flera.
Dessutom: Du kan aldrig tvinga människor att läsa vissa böcker, lyssna på viss musik och så vidare. Om det inte är lustfyllt, fungerar det helt enkelt inte.
Foto:
Partiledare av SVT
Parisa Liljestrand (beskuren) av Frankie Fouganthin – Creative Commons BY-SA 4.0
Cecilia Wikström (beskuren) av Vogler – Creative Commons BY-SA 3.0
